Befinner mig för närvarande i Norrköping på Finsam-konferens. Dagen inleddes med ett anförande av socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Han höll ett bra och pedagogiskt föredrag om utmaningarna med sjukfrånvaro, försäkringssystemen och vägarna till arbete.
Nu pågår en politisk debatt om framtidens välfärd, valfrihet eller ej och hur det ska finansieras. Endast fyra partier representeras, tyvärr (och till min häpnad)inte Kristdemokraterna.
Ska den egna plånboken avgöra om man får bättre eller sämre vård?
- Nej, svarar de flesta.
Ska den egna plånboken kunna köpa guldkant eller valfria tilläggstjänster i vården?
- Ja, svarar många. Tja, då har man faktiskt köpt sig bättre vård på ett sätt, säger jag. Är det fel?
Kontentan måste vara att god och kvalitativ offentlig service ska ges utifrån individens behov. Tillval därutöver måste kunna få vara en möjlighet som man betalar för själv. Detta kan sticka i ögonen på många, men om jag ser till mig själv... (Här kommer några av 1000 förenklade och haltande liknelser)
Om jag kan köpa färska blommor till sjukhussalen, för att jag mår bättre och känner mig piggare av det, så vill jag kunna göra det. Om jag som elev köper ett eget, roligare skrivblock än det skolan erbjuder, då vill jag kunna göra det.
Val av utförare verkar dagens panel tycka är okej (så länge inte vinstpengar försvinner ur Sverge, säger några.) Det är en annan debatt.
Vägen från sjuk, via försäkring och rehabilitering till arbete då? Är det så lätt att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen löser detta?
För många går det galant. För andra behövs finansiell och verksamhetsmässig samordning mellan olika aktörer för att stödja personer på vägen tillbaka till arbete. En del av dessa kommer alltid att behöva särskilt stöd eller anpassade arbetsplatser. Men väldigt många kan arbeta någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar