På resande fot i välfärdens tjänst

Efter att ha inlett veckan med möhippa (annans) och bröllopsdag (egen), är det dags att fokusera på dem som behöver samhällets stöd allra mest. Vad är då samhällets stöd i en medborgares ögon? Det jag har mött är att de behöver någon som hjälper dem att styra upp sitt liv och få ordning på en massa saker. Allt från ekonomi, hälsa, struktur i vardagen, relationer, arbete, ja det mesta.

En människa som inte mår bra, ofta av komplexa orsaker, har inte ork eller koll på vilka i Sveriges breda välfärdsnät hon ska vända sig till. Det kan handla om 30-40 olika myndighetspersoner. För att hon ska få ett effektivt stöd är hon beroende av att våra olika myndigheter och dess handläggare samverkar.

Det är vår skyldighet att med individens behov i fokus, tänka även utanför de ordinarie myndighetsramarna och se hur vi kan hjälps åt. Genom ett finansiellt Samordningsförbund förenklas och stöds ett sådant arbetssätt. Det här ska jag prata om på Välfärdskonferensen i Göteborg.

Från den ena till den andra

Lämnar Barnrättsdagarna i Örebro. Många bra föreläsningar över lag och det kändes som även panelsamtalet jag deltog i gick bra. Visst kan vi ställa krav på regeringen, men barnets rättigheter kommer aldrig att bli en självklarhet om inte vi i kommunens verksamheter gör vårt.

Nu är jag på väg till Karlstad och pågående Finsam-konferens. Jag hinner nog lagom till NNS årsmöte. Förhoppningsvis blir jag där omvald som vice ordförande för det Nationella Nätverket för Samordningsförbund, som numer utvecklats till förening.

Välfärd, sjukförsäkring och Finsam

Befinner mig för närvarande i Norrköping på Finsam-konferens. Dagen inleddes med ett anförande av socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Han höll ett bra och pedagogiskt föredrag om utmaningarna med sjukfrånvaro, försäkringssystemen och vägarna till arbete.

Nu pågår en politisk debatt om framtidens välfärd, valfrihet eller ej och hur det ska finansieras. Endast fyra partier representeras, tyvärr (och till min häpnad)inte Kristdemokraterna.

Ska den egna plånboken avgöra om man får bättre eller sämre vård?
- Nej, svarar de flesta.
Ska den egna plånboken kunna köpa guldkant eller valfria tilläggstjänster i vården?
- Ja, svarar många. Tja, då har man faktiskt köpt sig bättre vård på ett sätt, säger jag. Är det fel?
Kontentan måste vara att god och kvalitativ offentlig service ska ges utifrån individens behov. Tillval därutöver måste kunna få vara en möjlighet som man betalar för själv. Detta kan sticka i ögonen på många, men om jag ser till mig själv... (Här kommer några av 1000 förenklade och haltande liknelser)
Om jag kan köpa färska blommor till sjukhussalen, för att jag mår bättre och känner mig piggare av det, så vill jag kunna göra det. Om jag som elev köper ett eget, roligare skrivblock än det skolan erbjuder, då vill jag kunna göra det.

Val av utförare verkar dagens panel tycka är okej (så länge inte vinstpengar försvinner ur Sverge, säger några.) Det är en annan debatt.

Vägen från sjuk, via försäkring och rehabilitering till arbete då? Är det så lätt att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen löser detta?
För många går det galant. För andra behövs finansiell och verksamhetsmässig samordning mellan olika aktörer för att stödja personer på vägen tillbaka till arbete. En del av dessa kommer alltid att behöva särskilt stöd eller anpassade arbetsplatser. Men väldigt många kan arbeta någonting.

Bra sagt

En av de bloggare jag följer och som jag tycker skriver både träffande, fyndigt och roligt är Anybody´s place. Nyligen skrev hon om sjukförsäkringarna och jag har valt ut ett så bra citat från henne.

"Att enbart sjukskriva och vänta på att den fallne ska resa sig själv, är som att hålla i handen, men inte hjälpa till .. det är tryggt och gör inte så ont så länge man ligger, men det är ingen lösning. Men att bara gå vidare utan att erbjuda någon hjälp alls .. det är omänskligt."

Jag som leder arbete med Finsam (finansiell samordning mellan kommun, försäkringskassa, arbetsförmedling och landsting) för samordnade rehabiliteringsinsatser från samhällets sida, uppskattar när någon så träffande kan beskriva ett problem.

Syftet med Finsam/Samordningsförbund är att förhindra eller förkorta sjukskrivningar och arbetslöshet, bl.a. genom tidigt stöd och förebyggande insatser. Den samverkan som samordningsförbundet möjliggör förhindrar också att människor hamnar i en ”rundgång” mellan olika myndigheter. Det tråkiga är att alla kommuner ännu inte kan erbjuda finsam-insatser.

Glöm bara inte att en medmänniskas omtanke kan vara långt viktigare än en myndighets insats.

Garanterat varslade ungdomar

Ungdomars möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och få jobb är en lika viktig som het fråga. På SvD's Brännpunkt föreslår LO att gymnasieungdomar ska ses som varslade, för att snabbare få stöd av arbetsförmedlingen.

Jobbgarantin för ungdomar har sina begränsningar, men genom ett gott samarbete mellan kommun och arbetsförmedling så finns lösningar att hitta.

Genom Haninge Samordningsförbund har ett särskilt ungdomsteam byggts upp, som stödjer och coachar ungdomen från första veckan. 80 % av deltagarna har gått till arbete eller studier efter avslutad insats. De ungdomar som har mer komplexa problem kommer nu kunna få särskilt stöd genom vårt nystartade ESF-projekt Grenverket.

Lokala behov och förutsättningar fångas upp av vårt Samordningsförbund och blir till möjligheter som gynnar våra invånare. Det bästa regeringen kan göra är att se till att finansiella samordningsförbund får trygga och långsiktiga spelregler som kan leda till utveckling.

(Detta inlägg finns också på kommunledningen.se)