Så var det då dags. Var lite sent ute och fick ta en snabblunch i bilen på väg till Bro. Möts av en pampig entré med förgyllda grindar som automatiskt öppnas för mig som gäst. Kör allén upp mot slottet och sen vidare ner till parkeringen. Kliver ur bilen och inser att jag är fruktansvärt stel i benen och kommer så småningom på varför jag har träningsvärk. Kan redan nu passa på att meddela att det är ingen hit att gå 18 sugande långa hål med värkande benmuskler. 
Vädret är kanon. Möter Harry, min spelkamrat för dagen. Hinner känna lite på greenerna och slå några bollar på ranchen innan det är dags för start. Där tar startern emot, skakar hand och presenterar sig. Jag får ett litet gästkitt i en elegant påse och en lyckönskning inför rundan.
Det börjar bra med en bogey och några par. Hade en skaplig birdiechans som jag slarvade bort genom att inte kunna sikta ordentligt med chippen. Sen vet jag inte vad som hände. Kan bara säga att på den här banan kräver jag revanch.
Att banan ligger seaside märks både på "dofter" och blåst - och på att det är en hel del vatten kring hålen förstås. Läckrast är nog ändå ett av banans profilhål - en par 5:a som slutar med greenen på en liten halvö i Mälaren. Tja, så finns ju en kort par 3:a där greenen faktiskt är en ö.
Emellanåt fick vi duscha då bevattningen av banan drog igång, ibland så nära och så plötsligt att man hoppade högt när det väste till någon meter från fötterna. Kan tänka mig att eventuella åskådare hade roligt. Harry skrattade gott i alla fall. Så slutligen, med en fantastisk vy upp mot slottet, en utmanande par 4:a som är livsfarlig för en "sliceare".
Som sagt; en bana i fantastisk miljö som jag gärna återvänder till - utan träningsvärk - och som kräver revanch. Resultatet? Det är något jag knappt berättar för min mamma om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar